Historien

Jag har nog alltid gillat att laga mat och exprimentera mig fram över vad som funkar. Jag har inte många minnen av min mormor men jag kommer ihåg hennes matlagning, gröten jag och min syster fick i hennes lilla kök medan resten av familjen låg och sov. Jag kommer ihåg att vi fick kyckling med oss hem, den kycklingen smälte i munnen.

Det är mat gjord på kärlek. Mat som fått omsorg.

När mamma rensade fisk fick jag fiskhuvudet att hugga och peta ut ögonen på. Kanske inte så hälsosamt eller glamoröst, men som barn hade jag nog en given plats i köket. Jag vill gärna tro det i alla fall. Jag har många minnen därifrån i alla fall.

När vi var sisådär 8-10år startade jag och min syster en klubb, vi gjorde efterrätter med två andra grannsystrar. Det höll inte på så länge, men jag kommer ihåg att vi körde laga-mat-i-tv-stuk, en person höll i det hela och de andra följde och sen fick man turas om.

Under tidig tonår lagade jag maten åt familjen, det var inte med kärlek eller omsorg, det var nödvändigt ont, men jag gjorde det för jag hade så liten startsträcka för att ta tag i det.

Någonstans påvägen vart jag vegetarian i flera år. Vad jag exakt åt är lite oklart faktiskt, linsgrytor och kikärter återkom, men i slutet vart jag nog mackvegeraterian trots allt.

Vid 15 års ålder började jag jobba på ett café som även serverade mat i form av hamburgare, pyttipanna, smörgåstårtor, fyllda baguetter, toast och annat gosaker som jag än idag inte äter. Där träffade jag Tjuren som var min första inspiration till matlagning. Han lärde mig grunden; Béchamel. Lösning till allt.

När jag var 16 flyttade jag hemifrån och vart sambo men en kärlek, där var det jag som var den matlagande personen men under ledning av honom eftersom de enda grönsakerna han åt var färsk gurka och färsk morot. Lök gick bra ibland men helst lökpulver. Annars typ bara kött.

Det var där min husmanskostperiod började.

Efter att det tog slut och jag bodde ensam samtidigt som jag jobbade i storkök (jag stormtrivdes). Slutade jag i princip laga mat. Jag lagade bara det ytterst nödvändiga hemma och köpte bara en tomat när jag bara behövde just en tomat.

Sen snubblade jag över en ny kille som älskade mat, men åt inte fisk eller skaldjur.

I det förhållandet utvecklades jag verkligen, dels för hans pappa (se första inlägget) är så duktig på mat, men mest nog för att den killen verkligen uppskattade maten och åt det mesta. Han gillade när jag kom på nya recept och presenterade det för honom. Även här var det mycket basic och husman.

Sen bodde jag själv igen och först hamnar man i sånt läge att man inte vill. Man är van att vara två som äter så man lagar matlådor och äter lite av det som är i grytorna på stående fot och det får agera kvällsmiddagen.

Nu har bott själv ett tag och jag har blivit en hejjare på att äta och laga fisk och jag äter alltid grönsaker och marinerar och komponerar nya rätter varje vecka. Jag sitter faktiskt vid köksbordet och presenterar maten fint på tallriken för att senare avnjuta av det som tillagats.

Det är rätt knäppt det där, min absolut största utveckling i matlagningen har varit nu när jag inte har någon att bjuda på mat. Jag älskar att bjuda på mat för jag lagar gärna med kärlek och omsorg. Det är kryddan man inte kan köpa.

Tänk att få laga något som någon kommer ihåg i över 15 år och många flera år att komma. Jag kommer ihåg hur kycklingen smälte i munnen och den var perfekt och jag önskar att hon levde så jag kunde fråga hur hon hade lagat den.